Ingen mer handboll för mig denna säsong. Min tester gick inte så bra, som väntat, men de positiva är att de hade gått framåt. De betyder att de finns hopp om livet. Tiden räcker helt enkelt inte till för att bli helt återställd i knät denna säsong. Jag kommer inte ta några risker med min kropp och knopp. Allt som jag har gått igenom men tre ingrepp varav 2 korsband dom senaste 2 åren samt alla bakslag som jag har haft. Hade glömt bort att de va så många, kommer ihåg att jag hade väldiga problem i ryggen och även mycket smärta i knät när jag gick under en väldigt lång tid. Vilket gjorde att jag inte kunde träna och tappade viktiga månader av rehab träning. Annelie min sjukgymnast påminde mig eftersom hon har allt uppskrivet om alla mina bakslag som jag haft. Jag va helt chokad. De va inte en eller två. De va närmare 7 bakslag som har satt käppar i hjulet och massa missade tränings månader.
Har blickat tillbaka på min rehab tid och funderat vad jag kunnat gjort annorlunda. Jag vet de är inte bra att göra så men jag vill analysera. Jag tror faktiskt inte jag kunnat ha gjort de så mycket mer annorlunda. Visst kunde jag säkert ha kämpat hårdare något pass och haft mer vilodagar emellanåt, eller gjort en annan övning som gav mer än dom jag gjorde. Men i de stora hela med vad jag visste och kände under hela min rehab period, så kämpande jag så mycket jag kunde. 2 år är lång tid och många andra och även jag själv tycker verkligen att jag borde vara spelklar nu. Men reoperationer är bland de svåraste man kan gå igenom speciellt när målet är att komma tillbaka till elithandboll.
Just nu känns min kropp ganska bra. Har lite ont i ryggen nästan ständigt men de är för mina koter är utåtbuktade eller va läkaren förklarade. Knät kan jag också känna av ibland. Men de är ingenting. Jag kan träna styrka fullt och springa fullt. De va över 2 år sedan jag kunde göra de. Jag är så glad och tacksam att äntligen ha en kropp som jag kan styra över och inte tvärtom. Kommer aldrig mer ta de för givet.
Oavsett om jag kommer spela handboll nästa säsong eller inte så kommer jag fortsätta träna. Träna är en livstil för mig. Vill såklart träna upp de sista som fattas i knät men även för att förebygga skador. Kommer alltid ha ett aktivt liv och vill därför vara stark i knät. Har inga menisker kvar i något knä så för att förhindra atros och brosk så kommer jag alltid få träna styrka.
Har varit jätteledsen efter testerna förra tisdagen och grät hela vägen hem och hela dagen. Folk stirrade konstigt på mig när jag gick hem genom stan och snyftade. Sjukgymnasten hade sagt sitt men de va ändå jag som tog beslutet. Visste redan mitt beslut därav tårarna. Visste som sagt redan med stor sannolikhet att detta skulle hända men spelar ingen till hur mycket man än förbereder sig, så blir de verklighet och när verkligheten kommer ikapp, då kommer reaktionen.
Idag drygt en vecka efter känns beslutet självklart men fortfarande jobbigt. De är match idag, sista hemmamatchen och 1-kronasmatch. Jag vill inte sitta på sidan och kolla som jag redan gjort i 2 jävla år. Jag vill vara delaktig.
Tycker de är jobbigt att se mitt lag eller snart förredetta lag spela. Vill och kommer ta avstånd, för de mår jag bättre av just nu.
Just keep swimming...
