Går aldrig som man tänkt sig...
Testerna gick inte som jag hade väntat mig. Tycker att jag har skött sommarträningen helt okej med tanke på förutsättningarna, har även lagt upp träningen annorlunda med mycket enbens träning och explosivitet. De har gett resultat, hittar musklerna bättre, bättre funktion och utförande. Felbelstar inte som förut och är stabilare. Klarade vissa av testerna helt okej styrkemässigt, men så fort jag kommer upp i högre vikter så blir utförandet sämre i styrka och reaktion. Vilket är farligt eftersom vid större belastning så måste musklerna koppa på direkt, annars är risken stor för att en skada ska inträffa.
Jag va beredd på att inte vara hundraprocentig på testerna, för de känner jag när jag tränar, men trodde att jag skulle vara närmare målet. Va inte alls beredd på min reaktion, har varit/är väldigt ledsen. För att själv inte kunna bestämma, för att mitt knä fortfarande inte är bra och för att jag just nu inte kan spela handboll. Jag är för svag helt enkelt, faktum är att jag fortfarande har ett val. Kämpa med ren grisstyrka i 3 månader för att bli stark, eller inse att min kropp säger ifrån och gå vidare. Inget garanterar dock att jag kan komma tillbaka till handbollen fast jag tränar som en tok, de som är charmen med livet, ingen vet framtiden. De jag vet nu är att min kropp inte är klar för att spela handboll, de jag vet nu, är att jag flyttar ur min lägenhet nästa helg, de jag vet nu är att jag tänker träna handboll idag med laget samt köra lite extra styrka.
Tanken på att ge upp känns konstig och svagt, men ibland kanske de inte handlar om att ge upp utan att inse sina begränsningar.
